Den 20 september 1862 – för 150 år sedan – seglade Malmrosfamiljens vedskuta ”Njord” som första fartyg in i Trelleborgs hamn. Åratal av planering och byggande var åtminstone tillfälligt till ända – landets sydligaste utpost hade fått en hamn värd namnet.
Två världskrig och ett kallt krig, isvintrar, flyktingtragedier och förlisningar – under de 150 år som gått har mycket dramatik utspelat sig i och runt Trelleborgs hamn. Under samma tid har hamnen vuxit från att ha varit en av många hamnar längs kusten till att bli Östersjöns största färjehamn och en av Europas mest betydande hamnar.
Det hade nog inte greve Corfitz Beck-Friis på Börringekloster tänkt sig när han tog initiativet till Hamnbyggnadsaktiebolaget i Trelleborg år 1861. Greven och hans jordägande kollegor på det bördiga Söderslätt behövde en hamn för att skeppa ur spannmål, andra jordbruksprodukter och brännvin. Omvänt behövde trelleborgarna importera trävaror till det skogfattiga slättlandet.
I mars 1862 fick företaget kunglig stadfästelse och den 20 september kunde så Njord anlöpa den nya hamnen som snabbt blev uppskattad bland lantbrukarna. Redan 1865, två år innan Trelleborg återfick sina stadsrättigheter, hade bolaget byggt en hamn bestående av två pirarmar av sten och en större lastbrygga av trä. Inloppet och hamnbassängen var muddrade till ett djup av första åtta, sedan elva fot.
1867 var 248 års kamp äntligen över – Trelleborg blev åter stad. Då startade förhandlingar mellan Hamnaktiebolaget och staden. Den 30 januari 1869 övergick hamnen i stadens äga, men greve Beck-Friis släppte inte rodret, han blev ordförande i den nyvalda hamndirektionen.